En biocentrisk och cyklisk världsåskådning

Årets Nobelpris i fysik gick till två amerikaner, John C Mather och George F Smoot. De fick priset för upptäckten av den så kallade ”kosmiska bakgrundsstrålningen” och dennes ”svartkroppsform” och ”antisotropi”. Enligt vetenskapsvärldens ”experter” anses Mather och Smoots pris vara såväl väntat som välförtjänat. Men innehåller dessa två amerikaners upptäckt någonting väsentligt för den vita mänskligheten?

Den ”moderna” vetenskapen är genomsyrad av den politiska korrektheten, vars främsta drivkraft lätt kan spåras till en viss etnisk minoritet med övervägande semitisk ursprung. På grund av detta är det många politisk inkorrekta vetenskapsmän, däribland den framlidne William L. Pierce, som valt att lämna en lysande forskarkarriär.

En av de faktorer som Sion använder sig av för att rensa bort alla ariska traditioner från den vetenskapliga forskningen, är dogmen om den så kallade ”Big Bang-teorin”. I korthet går denna dogm ut på att det finns en icke-förklarbar irrationell ”början” till universum, ett ursprung ur vilken kosmos ”skapades”. De vetenskapliga institutionerna och i synnerhet Nobelkommittén, talar om ”universums barndom” och daterar vidlyftigt universums ”födelse” till för 13,7 miljarder år sedan. Det är med utgångspunkt i detta antagande, vilken är allt annat än ett bevisat axiom, som de båda amerikanerna har fört sin forskning.

Ovanstående faktum kan verka trivialt för den vita ariska rasens överlevnad. Men om man skärskådar de subjektiva semitiska ställningstaganden vilka ligger bakom ”Big Bang-teorin”, kommer saken i ett helt annat ljus. Tanken att universum har en ”början”, ett exakt tillstånd ur vilket allting ”skapades” innebär ofrånkomligen, om vi ska fullfölja tanken logiskt, en ”skapare” eller en ”högre mening”. Detta öppnar i sig upp för ett semitisk antropocentriskt synsätt på naturen, samt en linjär syn på historien.

Ordet ”antropocentrism” härstammar från det grekiska ordet ”anthropos”, människa, och ”kentron”, medelpunkt. Denna åskådning utgår således från människan som det väsentliga subjektet, och den övriga världen som objekt. Med andra ord är människan som individ, inte som en oskiljaktig del av ett etniskt kollektiv, en del av en upphöjd ”mänsklighet”. Den allomfattande ”mänskligheten” är sedan i sin tur skapad och uppburen av ett ”syfte”. Eller för att använda ett semitiskt uttryck, ”en gud”. Tillskillnad från den ariska uppfattningen om kosmos som en mystisk, icke-förklarbar mångfald bestående av såväl klart påtagliga fysiska som osynliga metafysiska krafter, blir antropocentrismens konsekvens den semitiska ”gudsuppfattningen”, den monoteistiska. Och som varje välunderrättad patriot vet, så är det enligt den semitiska traditionen ett enda folk som denna enda monoteistiska gud utvalt, det judiska. Det är den judiska överlevnadsstrategin, vilken sträcker sig tusentals år tillbaka i tiden, som format den hegemoni vilken effektivt stoppar och förlöjligar alla alternativa världsåskådningar vilka står utanför den antropocentriska.

Den ariska världsåskådningen, vilken inte på något sett är enhetligt teoretiskt utan enbart odelbar i sitt ursprung ur rasens kollektiva ”folksjäl”, är det enda riktiga alternativet till den monoteistiska. I centrum för denna åskådning, vilken härstammar från rasens undermedvetna kollektiva själ, och som förts ända till den indiska halvön och andra delar av världen via de storslagna indoeuropeiska folkvandringarna för tusentals år sedan, står en biocentrisk och cyklisk inställning till kosmos. Dessa två begrepp står i bjärt kontrast till de semitiska, vilka är antropocentriska och ”linjära”. Tillskillnad från antropocentrismen, vilken sätter en enda guds skapad ”mänsklighet” i centrum som naturens mening och syfte, sätter biocentrismen människan som en del av naturens allomfattande helhet. Denna helhet manifesteras först och främst i organismer, arter och raser. Människan är inte ”människa” som ett enhetligt subjekt, utan som en art som består av en mångfald olika raser. Dessa raser i sin tur står under evolutionens benhårda och allomfattande lagar, vilka tvingar fram en inbördes strid. Detta som en direkt följd av att evolutionen till sin natur är ”divergerad”.

Ett ”cykliskt” betraktelsesätt innebär att utgångspunkten är vår planet Tellus med dess uppsjö av levande organismer, och att den rör sig i en cirkel i sin ständiga utveckling, och inte linjärt med en klar ”början” och ett ”slut”. Födelse, liv och död bli ur ett cykliskt perspektiv en naturlig gång, inte bara för arten människans med dess raser, utan för hela kosmos. ”Alltet”, det vill säga det vi alla kan förnimma genom våra fem sinnen och våra intuitiva känslor, är inbegripet i ett evigt kretslopp där kampen för tillvaron är själva navet och drivkraften. En konsekvent cyklisk inställning kan inte utgå från en ”Big-Bang”-teori, då dess lopp inte har någon bestämd början eller slut.

Nationalsocialismen är den enda politiska ideologi vilken i modern tid härstammar från den ariskt biocentrisk-cykliska världsåskådningen. Dess främste centralgestalt Adolf Hitler och hans verk blir den självklara utgångspunkten för den patriot vilken vill fördjupa sig i sitt folks kollektiva undermedvetna själ, tillsammans med Alfred Rosenbergs och Savitri Devis övriga mästerverk.

Sprid artikeln på sociala medier!

Kommentarerna är efterhandsmodererade. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. För att delta i diskussionen, läs våra regler här och skapa ett konto här.

Prenumerera
Meddela om
0 Kommentarer
Inline Feedbacks
View all comments